På BB 1, Kejsarsnittet

Dagen har kommit.
Idag är dagen då magen skulle tömmas, då jag skulle träffa den lilla person som bott i mig och växt sig stark i nio månader. Dagen jag blev mamma dagen då F blev pappa, vi blev föräldrar.  Då mina föräldrar fick sitt 12e barnbarn F´s föräldrar fick sitt första.

Vi blev uppringda igår 14/10 och ombedda att komma till sjukhuset redan klockan 07:00 på morgonen. Iom det samtalet satte min paranoia och nervositet igång på allvar. Jag funderade över allt som kunde gå fel. Ett kejsarsnitt är ju en ganska stor bukoperation även om man sällan tänker på det på det sättet.
Hur skulle det bli om jag dog, Skulle F klara av att åka hem med en liten bebis och ta hand om den själv. Hur mycket inblandning skulle våra respektive familjer ha i bebisens liv då. Skulle min familj och mina vänner veta om hur mycket jag älskar dem, Hur lång tid skulle det ta innan folk hade glömt mig.? Eller hur skulle det bli om Kotten inte klarade sig och F och jag skulle få åka hem utan bebis. Hur kommer man någonsin över något sådant? Ja, ni förstår tankarna snurrade riktigt ordentligt och jag vet ärligt talat inte hur F stod ut med mig. Men ja, jag fick en dos av dödsångest innan operationen.

Det blev lite bättre när vi väl kommit in på sjukhuset och blivit mottagna av en barnmorska. Då kunde vi lite skratta åt de extremt fula och oanvändbara tunnvävda tuber som de kallade strumpor och gav mig att ha på mig. Vi kunde prata och skämta lite om att F skulle ha på sig scrubs som uppenbarligen var 4 storlekar för stora. eller det faktum att rummet vi blev visade till först inte hade någon säng så att barnmorskan fick springa iväg och hämta en.

När vi väl fått bytt om och det kommit in en säng var det dags att börja sticka nålar i mig och tappa blod och fästa slangar. De började med att sticka mig i högerhanden för att tappa ur tre rör med blod till navelsträngsbanken. Dit vi gått med på att donera navelsträng och moderkaka. Så att de förhoppningsvis han bidra till att hitta botemedlet för leukemi eller dylikt.
Sedan fäste de en droppslang i min arm, en stor, stor påse vätska som en droppe i taget skulle droppa in i mig. Jag tror aldrig att jag på egen hand hade lyckats få i mig så mycket vätska på den korta tid droppet var inkopplat.
Sedan fick vi vänta... Barnmorskan sprang in och ut några gånger och ringde efter läkaren då hon undrade när han skulle komma in. Till sist hade läkaren kommit och det var dags att gå till operation. Då fick jag hålla min dropppåse i handen och se hur barnmorskan med hjälp av F försökte styra den bångstyriga sängen till operations-salen.


Under hela den här tiden hände det för mycket för att jag skulle vara riktigt nervös, det var liksom mest att göra som du blev tillsagd och le under tiden.

Fler slangar kopplades in och mer blod tappades. De försökte koppla en dosa i min andra hand också men spräcke blodkärlet så det tokblödde. Då satte de dosan i armvecket istället. Det var lite läskigt när de skulle sätta bedövningen i ryggen. Jag hade väldigt svårt att slappna av då, men när de väl satt den så kände jag mycket snabbt hur min högra skinka domnade bort och snart hade jag ingen kontroll över nederdelen av kroppen. Då fick jag hjälp att lägga mig ner och de hängde upp en liten filt som ett skydd så att jag inte skulle se vad som hände från nederkanten av brösten och neråt. Det gjorde de tillfälligt eftersom jag bett om att slippa se när de satte in en kateter.
När de bytt filten till det riktiga skyddet, tvättat av mig och testat hur bedövad jag var så gick allting riktigt snabbt.

 Det kanske tog tio minuter från ryggmärgsbedövning till att de lade ett litet sprattlande knyte på mitt bröst.
M var alldeles perfekt. Tyvärr fick jag inte gosa med honom då det var för mycket slangar och annat men jag kunde titta på honom och han låg ju där, hud mot hud på mig.
( jag trotsade dem en liten stund och var visst framme med ena handen och klappade lite. Var ju tvungen att kolla om det var på riktigt.)
M var vacker, jag hade ju ställt in mig på ett skrynkligt barn med nyanser i blått, eller högrött och antagligen täckt i mycket kladd. Men han var nästan helt ren och han var inte rynkig alls. ( Kanske är jag partiskt) Stark var han också, väldigt snabbt lyfte han sitt lilla huvud och började picka efter ett bröst. En barnmorska hjälpte honom lite och snart hade jag en bebis som försökte snutta på mitt bröst. Någonstans i allt det här så vägde de honom, mätte honom och hjälpte F att klippa hans navelsträng. Jag som varit orolig för att F inte skulle klara av att göra det eller kanske till och med svimma, hade tydligen inte behövt oroa mig alls.

De förklarade att det tagit tio minuter att öppna mig och få ut bebis och sedan ungefär 30 minuter att sy ihop mig och plåstra om mig. Sedan tackade läkaren och hans läkarstudent för sig och gratulerade till ett vackert och välskapt barn och sedan skulle barnmorskorna flytta över mig från operationsbordet till sjuksängen.
Då visade det sig att den svårstyrda sjuksängen var mer defekt än så och gick inte att låsa ordentligt så den höll på att rulla iväg när de skulle lyfta över mig. De höll helt enkelt på att tappa mig i golvet. En av sköterskorna blev lite rädd över hur nära det var och for ut lite mot en av de andra sköterskorna. Det var lite otrevligt men jag tänkte inte speciellt mycket på det. Jag hade ju överlevt och i famnen på F fanns vårt perfekta mirakel.

3,9 kg, 51 cm lång, 37 cm i huvudomfång tio fingrar och tio tår, med ett hjärta som tickar och lungor som arbetar alldeles av egen kraft.