Det blir ingen gymnast

Vändningsförsöket
I förrgår fick vi ju reda på att det som vår barnmorska i flera besök nu sagt var ett huvud som fixerat sig så fint i mitt bäcken inte alls var ett huvud utan bebisens rumpa. Således var ju inte heller den knöl på magen som vi tänkt då måste vara en ganska hård och benig rumpa det utan ett huvud. Ett snabbt ultraljud bekräftade att bebisen ligger i säte.
I går var vi på Mölndals sjukhus för ett sent vändningsförsök. Den första Barnmorskan som var inne hos oss  använde en trätratt för att lyssna på magen. Det kändes som att kastas tillbaka till medeltiden. Men sedan fick träffa en mycket trevlig läkare som innan försöket gav sig själv 16% chans att vända Kotten men absolut inte mer då vi redan är i v 40 och vändingsförsök skall helst ske innan v 37. Hade det varit innan v 37, så hade chanserna att vända Kotten varit mellan 50 och 60% så inte änns då är det säkert att det går.
De Började med att koppla två sensorer till magen som skulle monitera Kottens hjärtverksamhet för att se att allt var som det skulle med hen i nuläget.

Sen kollade de igen med Ultraljud noga hur Kotten låg och de frågade oss om vår barnmorska sett ut som att hon skämdes för att hon missat detta. Jag tyckte det var skönt att de frågade det. Det visade att de trodde på oss när vi sagt att vi som umgåtts med magen, känt den där huvudknölen hela tiden men antagit att det var en benig rumpa eftersom barnmorskan som antas vara proffset sagt att Kotten varit fixerad med huvudet i bäckenet.
När CTG t ( puls och värkmäteren) var fastspänt så fick vi vänta i nästan 45 minuter. Det var ganska spännande för under alla besök och kontroller hos barnmorskan har hon alltid svarat att Kottens puls legat helt normalt på 140 slag i minuten. Jag undrar vad hon fått den siffran från för Kottens slag låg då mycket högre under den stunden vi satt där och lyssnade och tittade på monitorn.

Efter att de konstaterat att det inte var någon fara med Kotten kom de in och satte en sond i min arm ( något av det värsta jag vet) där de efter en stund sprutade in bricanyl för att få livmodern att slappna av. Kul sak med bricanyl är att alla andra muskler i kroppen ballar ur när de sprutar in de så här så jag blev tokigt darrig. Kunde inte riktigt göra något. Vi skrattade en del åt det F och jag.
Sedan var det dags, läkaren behövde försöka putta upp Kottens rumpa ur mitt bäcken där hen sjunkt ner ganska duktigt de senaste veckorna. och sedan åt sidan tillräckligt mycket för att Kotten skulle ha det obekvämt och göra resten av arbetet själv.
Läkaren knödde och knödde och tog i så hon blev helt röd i ansiktet och det var inte trevligt kan jag säga. Kotten tyckte inte om det och försökte gömma sitt huvud under mina revben. När läkaren gav upp sa hon att hon inte hade lyckats rubba Kotten som gottat ner rumpan ordentligt och helt enkelt satt fast i den positionen. Läkaren var i det här läget väldigt rättfram och sa att hon inte kunde rekomendera något annat än kejsarsnitt.
Läkaren hade helst velat skriva in oss på Mölndal där och då men de var tvugna att gå och kolla med kordinatorn hur det såg ut med plats och tid och då fick vi istället en tid på östra nästa torsdag den 15/10.
Vi skall dit på Måndag och skrivas in och träffa teamet som skall genomföra operationen och så skall de förbereda genom att ta tester och kolla precis hur Kotten ligger så att de inte skär i hen osv.
Så nu vet jag, när jag senast är mamma. Jag kan ju inte veta om det blir innan det eftersom kroppen fortfarande kan få för sig att starta något innan och då blir det ju kejsarsnitt ändå men ett inte riktigt lika organiserat och planerat. Om jag får välja så vill jag ju ha ett planerat inte minst för att jag inte behöver bli sövd då utan får vara vaken och träffa Kotten direkt efter att hen kommit ut.
Så från att för några dagar sedan ha sagt till magen att nu får du komma, vi väntar på dig så säger jag nu " ta det lugnt vi kan vänta tills nästa torsdag" " försök bara att inte sjunka ännu längre ner och försök att inte sparka mamma så mycket"

Så om inte änns en expert kunde få kotten i v.40 att göra en kullerbytta så tänker vi att det blir nog ingen gymnast av hen. 

Saker ingen berättat om att vara gravid

Att vara förberedd. 

Har funderat ganska mycket på det här med vad man fått veta innan man blivit gravid och vad man nu under resan fått veta är helt normalt. Jag är ju en person som gillar att vara förberedd och därför vill jag gärna dra mitt strå till stacken för att se till att andra är mer förberedda än jag var. 

Magen  - Visst jag hade fattat och sett att man får en stor mage när man är gravid. Det har väl inte undgått någon, men inte hur stor den blir i slutet och hur tung den är. Minns tillbaka till början av graviditeten när man var lite svullen och tyckte att man redan blivit tjock. Haha den magen var ingenting om man jämför med nu när den ser ut att vilken sekund som helst explodera. 

Dessutom var det ingen som förberett mig på att ALLA plötsligt tycker sig ha rätt att kommentera din kropp och förvånansvärt många till och med tycker att de kan ta på din kropp utan ditt medgivande. 

Båda dessa saker är ursinniga när man känner sig tung, tjock och ful. 

Trötthet - apparna och internet säger att du kan känna dig lite trött.  Man blir inte lite trött. Man blir JÄTTETRÖTT, eller jag blev det. Först och främst i början av graviditeten vilket inte är så konstigt med tanke på vad kroppen går igenom. Men också när det är varmt ute. Sommarvärmen var definitivt inte min vän. 

Svullnaden - Kroppen svullnar upp. Inte bara händerna och fötterna, även om dom är absolut värst. Nej hela kroppen fylls av vätska och man känner sig som en vattenmelon. Jag funderar dagligen på hur all den här vätskan ska försvinna från min kropp. Kommer jag kissa flera liter åt gången efter förlossningen? 

Är dessutom väldigt trött på stödstrumpor nu eftersom jag burit dem varje dag sedan v. 20 då jag svullnade upp som över en natt och plötsligt fick problem med att ta på mig skor och bära mina ringar. 

Nu har jag ju dessutom åkt på karpaltunnelsyndrom pga svullna händer. Och det var ju ytterligare en sak jag inte visste existerade. 

Tänker på att när jag tidigare sett svullna gravida kvinnor har jag i min ovetskap tänkt; men kvinna, det där med äta för två är en myt, skärp dig. Jag kan bara skylla på ovetskap och dumhet från min sida. :( 

Illamående - Jag visste att man kunde må illa, det är väl en av de mest klassiska symptomen, men jag trodde att man mådde illa på morgonen av vissa lukter typ. Men jag mådde illa då och då hela dagarna. Kopplade det till att energin började ta slut. Så länge jag små åt hela tiden mådde jag ok. Kunde däremot inte borsta tänderna utan att spy. Munskölj ( listerin)  blev min bästa vän.

Hår- hade ju hört att man får så fint hår när man är gravid. Det verkar vara SI sådär med det fina håret. Visst har håret på mitt huvud ändrats. Det har blivit grövre och mer strävt. Vilket inte är vad jag skulle kalla fint. Jag tycker det är superjobbigt och vill mest klippa av det. Det är inte bara håret på huvudet som påverkas heller. Du blir hårigare på benen, i skrevet och under armarna. Och jag som förut kunde raka mig bara en gång i veckan önskar nu att jag kom åt att raka mig varje dag. Det växer snabbare alltså. Suck. Kan ju inte be F raka mig varje dag, dessutom hinner vi inte det. Det tar så lång tid när han skall göra det.

Lukter - Lukter överhuvudtaget förstärks och vissa saker luktar otroligt gott men mycket som jag annars inte tänkt på luktar fränt och hemskt vilket framkallar illamående. Har tex börjat älska doften av nagellack, olja, diesel och bensin. Samtidigt så står jag knappt ut med hur vissa människor luktar. 

Missförstå mig inte, jag tycker att de flesta människor luktar gott eller ingenting, men det finns en skara, framförallt äldre män som luktar unket, lite gammalt och osar torkad urin. Eller vissa yngre människor som luktar mögel, kattägare kan också lukta vedervärdigt av kattlåda. Vilket är jobbigt när man har en elev i salen som min gravidnäsa säger stinker men jag måste hjälpa den eleven lika mycket som alla andra. Och helst utan att spy. 

Foglossning - Aj. Jag säger bara aj. Det är som knivar i början trodde jag att jag skulle dö. Nu har jag lärtvmig vad jag skall undvika att göra. ( gå snabbt, kliva åt sidan, stå på vagnen eller bussen, sitta i för djupa soffor eller över lag för länge. Ta långa eller snabba steg. Osv)

Halsbränna - Hade jag hört mycket om, tycker inte att det är så illa. Finns tabletter, de hjälper. Får det varje kväll nu mot slutet. Känns dumt att ta tabletter efter man borstat tänderna så försöker låta bli.

Andnings svårigheter- Alltså när man tänker på det är det självklart. Lungorna har inte lika mycket plats som de brukar, därför är det tyngre att andas. Även om det är logiskt var jag inte beredd på känslan av att inte kunna få nog med luft. Att bli helt andfått efter att ha gått upp för EN trappa eller efter att ha knutit skorna. 

Cravings - Jag tror inte på dem. Tänker att det är antingen rent psykologiskt att kvinnor genom tiderna har passat på. Eller helt enkelt utnyttjat situationen. Har inte känt av det här alls. 

Det är inte min avsikt att avskräcka någon från att skaffa barn, men samtidigt känns det som att det är bättre att veta vad som händer när man blir gravid utöver det där lyckoruset att se plusset och känna den mysiga känslan av att känna ett litet liv som stökar runt inuti i magen. 

Att det finns någon där som buffar tillbaka när man lägger en hand på magen. Sen kanske inte du råkar ut för allt det som jag har beskrivit ovan, och det finns säkert fler saker som jag har missat. Antingen för att jag har glömt av dom eller för att jag har blivit skonad. Hur som helst. Detta är den häftigaste resan i mitt liv och jag vet att ingenting kommer bli som förut. 

Post apokalyps temad fest. V,34

Fredag med tema.
Fredag igen den här gången i v. 34.  Jag känner mig otroligt stor och jag är mer svullen om fötter och ben än vad jag trodde gick att vara. Har kommit på att om jag tappar upp kallt. riktigt kallt vatten i badkaret så kan jag med jämna mellanrum när jag är hemma kliva i och kyla benen en stund. det verkar som att det hjälper lite. åtminstone så gör inte fötterna lika ont.
Den här fredagen kändes det extra viktigt att få fötterna att svullna av lite då vi skulle gå på födelsedagsfest på tema post apokalypsen. Vi har verkligen rotat runt för att försöka hitta lämpöiga outfits att ha på oss och till sist fått ihop kläder som vi känner fungerar.
Frustrationen från min sida har varit stor då jag har massor med kläder som skulle fungera till det här temat men de är alla baserade på att man har en midja. de innehåller korsettdelar osv.
Till sist kom jag på att min konstigt sydda gröna hippieklänning från Lindex skulle kunna fungera som bas. Den har åtminstone rätt nyanser av grön, brunt smuts.
Så fick det bli.

F slaktade en svart kostym , en Goth con skjorta och ett av mina linnen. Visst ser han ut som en "gentleman of the wasteland" ? Jag har sminkat honom en hel del för att han skulle se mer smutsig och äcklig ut men det som syns mest är nästan maskaran i skägget. Egentligen är hans skägg ganska välfrisserat så jag fick måla på lite upp på   kinderna.

 

 mellan fötternas kylande bad så låg jag med dem  i högläge i soffan då passade F på att måla på min mage igen. Det är faktiskt väldigt mysigt när han gör det och definitivt något jag rekomenderar för andra som är gravida. Dock så är det oklart vad Kotten tycker för hen blir alldeles vild varje gång det händer. Vi tyckte att den här veckan så behövde Kotten få vara med på dagens tema. Hen fick en gasmask.

I bakgrunden ser ni spjälsängen som står i pysselrummet och väntar. Vi har också äntligen fått upp en rullgardin där inne så att man kan mörklägga lite grann och förhoppningen är att den också skall hjälpa till att hålla värme ute under somrarna.


Festen gick bra och var mycket trevlig. De flesta andra hade också post app kläder på sig och jag tillbringade större delen av festen i soffan med fötterna uplagda. Att mingla får bli min grej igen när fötterna slutat svullna och göra ont.

v.33, sista dagarna på semestern

Sista dagarna på ledigheten.
Det här är veckan då jag skall börja arbeta. Pirrigt och nervöst.
Jag har både längtat och förfasat mig över det här. Längtat eftersom jag tycker att det är lite svårt att bara vara hemma. Den här sommaren har jag om möjligt känt det ännu mer än förut då jag inte kunnat vara lika spontan och varit ute och hittat på lika mycket grejer. Jag är så tung och när alla andra är ute och promenerar och går i skogen och på Liseberg så har jag oroat mig för foglossningen och valt att stanna hemma. Kanske är det dumt resonerat av mig då jag har bra vänner som säkert skulle tagit hänsyn och promenerat långsammare eller så. men det är ju också så att jag inte vill att de skall behöva ta hänsyn. jag vill inte att någon skall tycka att det är jobbigt att det gravida kossan skall följa med.
Jag känner ändå att jag lärt mig hantera min foglossning. nu för tiden känner jag av den mycket mindre än när den först gjorde entre. Kan vara för att jag verkligen vilat och tagit det lugnt men också lite för att jag lärt mig hur jag skall gå och röra mig för att det inte skall göra ont.
Är ändå lite orolig för hur det skall gå att arbeta igen. Framförallt så är det det här med att gå upp på morgonen och komma iväg i tid. Ta på sig stödstrumporna kan ju ibland ta tio minuter och ibland hugger foglosningen till ordentligt precis när jag skall stiga ur sängen så att man bara vill sitta eller ligga still en liten stund.
Magen växer och jag är fåfäng nog att hoppas att den extra vikten mest beror på bebis och mage.
Men man vet ju aldrig.

samtidigt som jag har alla de här känslorna så längtar jag lite till jobbet. Alltså, jag gillar ju verkligen mitt jobb. Jag älskar att arbeta med barn och barns skapande. Jag gillar utmaningen i att ständigt försöka anpassa sig själv, miljön och uppgifterna till de elever och elevgrupper som jag har, att möta och försöka mitt bästa att förstå när elever gör tokiga saker och försöka förebygga eventuella dåliga situationer. Därför vill jag arbeta så länge jag kan, sedan har jag ju ingen aning om hur länge det kommer att bli över huvud taget. Tänker också att arbetet kan skingra tankarna från väntan... ( för så är det jag har drabbats av VÄNTAN.)

Vi har tvättat bebins sängkläder och bäddat spjälsängen. inte för att bebisen kommer att sova i den nästan någonting i början men för att vi, alltså både jag och F mår bra av att känna att vi är redo. att saker är redo och förberedda.

 

På bilderna kan ni också se den snygga lapptäckes filten som vi gjort tillsammans till vår lilla kotte. Det är lurvigt gosigt tyg på baksidan och lappar av de jerseytyger som Kottens första kläder är sydda av på framsidan. F har bestämt mönstret och vilka tyger som fick vara med. Jag har sytt och han har nålat och pressat. Runt kanterna har jag lagt en vit langettsöm. Tänkte först sy med tvillingnål men det kändes som att det var för tjockt för att maskinen skulle mata ordentligt. Det här blev supersnyggt och jag är faktiskt stolt över vårt fina samarbete.

Ni kan också se vårt färgtema in action. Vi bestämde ju oss för att vi inte ville ha babyblått eller baby rosa utan använda oss mer av färger som fungerar för båda könen och som inte är så socialt stämplade. Valet föll på Grått som är en underbar basfärg och passar till det mesta. Det är också lättare att hålla fräscht och fint än vitt. Orange eftersom både jag och F älskar orange så är det åtminstone för oss en könsneutral färg och lite fräck och oväntad på en bebis. Den sista färgen blev lila, det har jag lite svårare att förklara hur vi tänkte kring det valet, minns helt enkelt inte men det passar bra till grått och orange.
Jag har fått förklarat för mig att folk kommer att vilja ge oss baby presenter för att folk som har äldre barn eller så tycker om att få en anledning att gå och köpa de där supersmå och söta bodysarna och vad det nu kan vara. Nej det är inte så att vi kommer vara rabiata med att det i så fall måste vara i dessa färger men man får väldigt gärna undvika babyblått eller rosa.
Det finns ju också en del saker som vi faktiskt inte köpt av olika anledningar och vi funderar på om vi borde göra en önskelista. Vad tycker ni?

v.30 kroppen, kotten och köksluckorna

29+2 vilket alltså betyder att vi är i v. 30. Tredje och sista trimestern, månad 7 och det är 10 veckor och 5 dagar kvar till beräknad födelse. Eller allt det där är ju tjusiga siffror osv men man vet ju aldrig när kotten bestämmer sig för att han är färdigbakt där inne. Det kan ju ta 12 veckor till eller 8. Ingen vet ju egentligen. Det jag vet just nu är att jag känner mig STOR. jag känner mig tung och det är jag ju också jag har gått upp 14 kg än så länge. Det är massor, jag önskar att jag kunde bestämma mig för att nä, nu skall jag inte gå upp något mer men det kommer inte gå eftersom kotten har en hel massa mer vikt att gå upp och eftersom min kropp säger till väldigt tydligt när den tycker att jag behöver äta. igårkväll t. ex då åt vi korv med bröd till middag vid 17 tiden. Nej, det kanske inte är världens nyttigaste middag men det är enkelt och det går snabbt och jag orkade inte laga mat och F skulle iväg och spela med ett par kompisar så det fick bli så. vid tio tiden skriker hela min kropp efter grönsaker. Det är helt galet, men det vara bara grönsaker jag var sugen på.
Det slutade med att vi vid tio tiden på kvällen åt varsin portion av en tomatsallad.

Lägger in lite magbilder så ni kan se hur stor jag är.


Har ju tidigare nämnt att mina fötter svullnar när jag går eller står mycket, så jag har stödstrumpor på mig så fort jag skall ut från hemmet. Resonerar som så att när jag är hemma har jag möjlighet att sätta mig ner och vila precis när jag vill och då borde jag inte behöva stödstrumporna. Jag hoppas att det är rätt för åderbråck skall tydligen inte bara vara fult utan också smärtsamt.
Att bada varmt hjälper mot värken i ryggen men det får mig också att känna mig stor och klumpig. Badkaret verkar ha krympt och när man skall kliva ur det är kanterna superhöga.
Kotten är otroligt aktiv, så fort jag försöker sova eller vila. Jag tycker mig ha märkt att hen håller sig lugnare och sparkar mindre när jag har hög musik, en film eller något annat ljud på. Inbillar mig att det är för att då lyssnar hen istället för att sparka. Tänker mig att sparkarna har att göra med att kotten är lite uttråkad.
Det har blivit mycket jobbigare att göra saker, man kan säga att min kondition är den sämsta någonsin. Jag blir andfådd och helt slut av att gå upp från bilen till lägenheten. Tydligen är det för att kotten och livmodern tar plats från lungorna.
Jag har också börjat få sammandragningar. Det är obehagligt, plötsligt blir bara magen hård som en välpumpad fotboll och då är det lite obehagligt att göra saker man vill helst bara stå still och känna på den. Det håller i sig i någon minut innan det försvinner. Det är tydligen så att magen förbereder sig och tränar inför att krysta ut bebisen. Inte hade jag väll kunnat tänka mig att den träningen skulle komma igång redan tio veckor innan det var dags.

Jag längtar efter att själv ha kontroll över min kropp, över att kunna sova på mage, vakna utan att händerna är svullna och såklart efter att få se vem det är som bor där inne i mig.
Alla de här krämporna och svajande känslorna är helt ok, så länge kotten kommer ut och är frisk och mår bra. Det är nog det jag hoppas och önskar mest just nu.

Det och att köksluckorna skulle torka av sig själva. :)

Pappan till mitt barn

Jag träffade min man genom spelkonventet Goth con.
Kommer aldrig glömma den där gången när han kom in i stabsrummet för att göra lite pins till spelledarna som skulle spelleda det rollspel som han skrivit och arrangerade på konventet. Han kom in och det "klack" till inne i mig, och efter det hade jag supersvårt att koncentrera mig medan han var där. När vi började dejta kändes det så rätt. Vi kunde prata, jag menar verkligen prata. Jag minns inte något av vad vi faktiskt pratade om på första dejten men jag minns att vi pratade mycket och att det kändes så rätt. Det var som att jag äntligen hittat rätt. Det tog inte lång tid innan vi diskuterade barn, framtid och till och med alternativa namn på våra barn. Det kändes så självklart att det här var pappan till mina barn.
Den här underbara mannen jag träffat var lugn, sansad, stod med båda fötterna på jorden. Han var allmänbildad, kunde vara barnslig, kreativ. Han fick mig att le bara vid tanken på honom. Han tog mig med storm helt enkelt. Och nu, när det gått några år känner jag likadant, självklart har vi lärt känna varann närmare. Han har sett mina svagaste stunder och tagit hand om mig då, Jag har sett några av hans lägre stunder och jag hoppas att jag lyckats ta hand om honom lika bra då.
Jag litar på honom med hela mitt hjärta och jag är övertygad om att han kommer att bli en av världens bästa pappor. Vår lilla kotte kommer få en pappa som lyssnar och förklarar. En pappa som lär kotten spela spel, läser med hen och leker med hen.
Precis som han så gärna gör för andra barn han kommer i kontakt med.




På bilden läser han bok för min systerdotter.

Kub test v 13

Vi har valt att göra ett kub test. Det får man i så fall göra runt v 12-13. Då får man se bebin!

Vi fick se en perfekt liten profil och nu känns det mer verkligt. Det är faktiskt ett barn där inne. Den är tokigt liten men det är inte en cellklump ( bara), det är ett barn. Helt galet. Tror inte vi hörde speciellt Mycket av vad barnmorskan sade när hon förklarade resultatet som vi naturligtvis fick på papper också. Både F och jag satt med värdens bredaste leenden. 

 Tydligen så betyder det här att allt är bra och att riskerna för att vår bebis har Downs syndrom eller det där andra de kollar efter är minimal. 

Helt klart värt de 1500:- det kostade. Och det gick snabbt. önskar dock att man fått se sen lilla cellklump en lite längre stund och att barnmorskan varit lite mänskligare och inte så klinisk och effektiv. Men ändå. . . En bebis.