Blw eller plockmatsmetoden
Rekommendationerna för när man ska introducera fast föda varierar mellan olika länder. Sverige och Storbritannien rekommenderar nu att vänta till 6 månader innan du börjar med fast föda. Sveriges rekommendationer ändrades från 4 månader till 6 månader ganska nyligen och ”provsmakning” eller "smaksensationer" mellan 4 och 6 månaders ålder är nu det rekommenderade. Oron är att barnets mag-tarmkanal ännu inte är fullt utvecklad, vilket kan orsaka allergier, om ett livsmedel äts vid för tidig ålder (eller för sent) jag vet inte riktigt vad jag skall tro om det här. Min mamma och mina systrar har gett sina barn mat innan 4 mån och ingen av oss har några magproblem.
Har hört att plockmatsmetoden håller på att bli mer och mer modern. ( igen säger min mamma)
Att ge plockmat istället för pureér. Bebisen får samma mat som vi äter, gärna kryddat med örter men mindre salt. Det är väldigt smidigt, man slipper kladda med mixer och dessutom äter bebisen själv. Den får sin mat på en bricka eller plasttallrik framför sig och sitter och plockar i godan ro.
Det är mysigt när hela familjen kan äta tillsammans och ingen behöver sitta och mata den lilla. Bebisen kan själv plocka upp småbitar med handen . Vi har börjat små prova detta då M visar så stort intresse för vår mat och så gärna sitter med när vi äter. Det mesta av maten skyfflas ännu bara omkring på tallriken eller kläms sönder med handen. Men han sitter nöjt och pillar med sitt istället för att vara upprörd och sträcka sig efter vår mat. Och vi kan äta i lite mer lugn och ro.
Eftersom han fortfarande ammar så är det ingen stress att komma upp i någon stor mängd mat fort utan han kan smaka och leka med maten i sin egen takt. Jag ser till att amma honom innan våra måltider och efter om han vill ha.
Varför?
Rent praktiskt så anpassar vi maten så att vi till exempel tar undan bitar till honom innan vi lagar färdigt, gör greppvänliga bitar av lätt kokta grönsaker som mosar sig eller blir mjuka i munnen. Det behövs inga tänder för att tugga, gommen fungerar bra, men hård mat får gärna vara lite mjukkokt, det blir lättare då.
Vi testar ju bara lite i mindre skala än så länge så har hållt oss till avokado, rostat bröd, lättkokt morot, selleri och blomkål.
Brödet klämmer han mest sönder, men sellerin och avokadon har han nog fått i sig lite av.
Så här säger de olika texter jag hittat.
Mat i fingerstora bitar som man kan hålla i och komma åt att äta från båda ändar är bra i början. Kokt broccoli med stjälk kvar att hålla i som ett handtag. Kokta morotsstavar, ris, potatisklyftor, bönor, banan, avokado och så vidare är lättätet.
Det är viktigt att barnet inte är vrålhungrigt när det är är sagt att äta.Det är nyfikenhet och lust som ska styra, hur mycket de får i sig spelar mindre roll, mat är ännu ingenting som motverkar hunger utan något som är gott och spännande. Fyll på med amning efteråt om bebisen vill det. När man erbjuder lite mat att utforska vid varje tillfälle som vi andra äter så blir det många tillfällen till övning. Och när man lägger ihop vad bebisen plockat i sig på en dag så blir det ändå litegrann tillslut.
Vi gillar idén med att han först lär sig att tugga och hantera maten och sedan lär sig att svälja. Han lär sig i rätt ordning och det minskar risken för att han ska sätta i halsen. Barnet som först får purémat, sedan mat med bitar, lär sig först att svälja och sedan att tugga och hantera mat i munnen.
Han övar finmotoriken, hand-öga-koordinationen och han tränar tuggmusklerna -samma muskler som används vid talet.
När han ammar väljer han själv hur mycket och hur länge han vill äta, det kan han göra även med den fasta maten. Man kan lätt ge för mycket mat och för fort åt ett barn ifall man skedmatar. När han äter själv kan han också själv avgöra hur mycket, hur fort och vad av det som serveras han vill äta.
Och vi tror att matglädjen främjas av att all mat inte blir blandad i en enda röra. M lär sig hur de olika matbitarna ser ut och hur de smakar. Morot smakar och ser ut på ett sätt, avokado på ett annat. Det blir inte så att han bara gapar och först när purén hamnar i munnen kan avgöra vad han äter.
Men barnmatsföretagen sprider ju sina fakta som motsäger den här metoden man får komma ihåg att de lobbyar för att sälja puread burkmat, här finns nämligen en stor marknad och mycket pengar att tjäna. Riktad och lockande reklam gör att folk köper det som finns i butiken, så blev puread mat norm en gång.
Självklart gör alla precis som de vill, tycker man att pureér fungerar bra så är det upp till var och en att mixa och mosa. Men utifrån barnets perspektiv finns det egentligen ingen anledning att purea om man väntar med matintroduktion till dess att barnet är fysiskt mogen att hantera mat. Vi är medvetna om att det är lite tidigt att köra BLW med M men litar på att han faktiskt inte får i sig några större mängder. Och att mängderna motsvarar de smaksensationer BVC tycker att vi kan börja ge honom.
Risken att sätta i halsen är inte så stor som man kan tro vid första anblicken. Gill Rapley har skrivit en bok om att låta barnet äta plockbitar, detta kallas på engelska Baby Led Weaning (BLW), här tar hon upp bland annat kväljreflexen. Denna reflex, som förhindrar att saker kommer för långt bak i svaljet, sitter långt fram på små barn och flyttas längre bak i svaljet med tiden. Barnet för runt maten i munnen med tungan och känner efter och tränar. Ibland kommer maten nära reflexen och barnet kväljs men fortsätter sedan obekymrat att äta. Barnet sätter alltså inte i halsen, och blir inte påverkat som vi vuxna blir av att kväljas, men det kan låta lite läskigt om man är oförberedd. Minea gulpade då och då i början, men efter bara någon vecka hade hon lärt sig hur mycket mat hon kunde hantera samtidigt och hon lägger skickligt bitarna på plats i munnen med tungan. Självklart ger vi henne inte någonting som lätt slinker ner i halsen, som nötter eller hela vindruvor och vi lämnar henne aldrig ensam vid bordet.
Gill Rapley skriver att man aldrig ska truga eller tvinga barnet äta upp, om barnet har frihet att själv avgöra vad och hur mycket hen vill äta så ökar chanserna att hen är sugen på att prova igen nästa gång. Och man ska inte oroa sig för att barnet får i sig tillräckligt, så länge hen har fri tillgång till bröstmjölk/ersättning så är allt okej. Däremot skriver hon att om barnet äter ersättning så ska man även ge lite vatten att dricka till den fasta födan eftersom ersättning inte är törstsläckande på samma vis som bröstmjölk är. Bröstmjölken är ju tunn i början och blir tjockare efter en stund, ersättning har samma konsistens hela tiden.
Än så länge kan jag bara se fördelar med detta sättet att äta. Det verkar väldigt smidigt och jag tror att det passar oss bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar